Jag skrev inte ”min historia” för att få er sympati eller något annat, för mig är det terapi. Det är saker som varit och format mig till den jag är, gjort mig starkare som person och det finns inte mycket som kan trycka ner mig i kängorna numera. Det som har varit har varit, det är inget jag grubblar mycket över och det råder inga hat eller bitterhet mot någon.

Jag är glad nu, jag tycker om mig själv – oftast, jag har ett bra liv och framför allt kommer jag aldrig låta det vara en ursäkt för att få dra ner mig någonsin igen.. Det här är nu, det här är mitt liv och jag mår bra och är trygg i mig själv.

Och jodå jag har många fina minnen från min barndom och skoltid också, men dom får jag ta och berätta om en annan gång 😉

Lite uppiggande musik efter allt känsloprat, Bon Jovi – It’s my life..

Min berättelse

Alla har vi en historia om hur vi blev ”stora” eller varför, det här är min så som JAG minns det.. Ska jag vara ärlig så finns det ingen speciell händelse eller tidpunkt som utlöste min övervikt, inget att direkt skylla på. Jag har alltid varit lite grövre, lite kortare, en liten ensam varg vars fokus har varit mer på att ta sig igenom varje dag av jobbiga allergier, eksem och andra problem som min hyperallergi och astma fört med sig.

Redan som liten var jag knubbig, lite mullig och bortskämd med att få den mat jag ville ha, som var ganska hårt begränsad av vad jag tålde och inte tålde. Mediciner som gjorde mig trött, svullen, lat helt enkelt och inte så jätteaktiv som barn. ”Dåliga” vanor läggs fort och eftersom hälsoproblemen inte avtog så fortsatte mitt liv med att vara stilla, medicineringar, sjukdommar, eksem att pyssla om konstant.

Det låter som en lätt förklaring att skylla på min hälsa, men när man som barn inte passar in för att man luktar av salvor, när man inte fick vara med för lärare vågade inte ta ansvar vid utflykter, när lärare var rädda för astman etc så är verkligen inte just matvanor och motion av hög prioritet.

Att alltid känna sig sämst på allt inom sport och idrott gjorde det bara ännu sämre, den negativa känsla jag än idag har inför att behöva gå till en simhall, gym, sporthall sitter kvar från barndommen. Jag har aldrig tyckt om att känna mig sämst, jag vill vara bäst. Att tvingas göra saker inför en hel klass är fruktansvärt förnedrande för en som barn och det sätter djupa spår som sitter kvar än. När man är tio år är det inte så lätt att hantera alla känslostormar som uppstår när man känner sig sämst och utanför, att tvingas byta om med åskådare när man har fula eksem och ärr över hela kroppen gjorde inget lättare.

Med åren smög sig kilona på, det var trygt och roligt att busa hemma med mammas dagbarn eller gå ner i källaren och spela tvspel och dataspel med ”killarna”. Inget blev bättre sommaren när jag fick hål på hornhinorna i båda ögonen, tror jag skulle börja sjuan? Tvingades spendera en hel sommar och lite till inomhus i ett mörkt rum, varannan timme fick jag ögondroppar och varannan ögonsalva för att hålen skulle läka ihop och inte orsaka för mycket permanenta skador. Det var en lång och plågsam sommar, jag minns ännu idag hur det kändes. Alla läkarbesök med starka lampor, vändande på ögonlock, pillande i ögon, pigment, fotograferingar, studeringar av såren och allergi knutorna på ögonlocken som orsakade såren. Att behandlas som en försökskanin, att visas upp för alla på hela ögonkliniken för de hade aldrig tidigare sett något liknande.

När högstadiet började splittrades vår klass upp och jag som alltid varit tyst blev ännu tystare, en lång jobbig sommar där jag nästan blev blind gjorde mig inte mer aktiv och intresserad av omvärlden. Min fokus var inte att prata om pojkar, kläder, musik etc och att gå på disco fanns inte ens på kartan. Jag var överviktig, mådde dåligt och kämpade ännu med ögon droppar (ögondropparna tvingas jag ta än). Skolkade från gymnasiklektionerna för det var tvärvidrigt, inte nog med att vår klass var splittrad – gymnastiklektionerna var ihopslagna med ytterligare en klass.

Skolmaten och jag var inga vänner före högstadiet och det blev inte bättre när jag inte kunde gå hem till mamma och äta allergikost, utan det blev godis, kakor och läsk som blev ersättning. Så här fortsatte det hela högstadiet och gymnasietiden ut, raster och håltimmar drog jag mig undan och åt godis etc. En slags tröst i ensamheten och i brist på riktig mat för att släcka hungern.

I åttan och nian på högstadiet hände en del incidenter som fick mig att dra mig ännu mer tillbaka i mitt skal, pappa blev väldigt sjuk och hamnade på intensiven och låg inne där i vad som kändes som en mindre evighet. En annan sak som hände som fortfarande gör mig extremt restriktiv mot andra människor är ett bråk i skolan med en tjej som gick i min klass, bråket slutade med en kniv som kom upp och att jag blev skadad. Än idag litar jag inte på andra människor med saxar, nålar, vassa föremål eller knivar. Det tog lång tid för mig innan jag ens ville ta i en kniv själv.

En av de få gånger jag fick känna mig som en del av tjejgänget var när jag blev inbjuden till biokväll, någon firade födelsedag och skulle bjuda alla på bio. Jag var överlycklig, fick nya fina kläder av mina föräldrar och ville verkligen passa in i gänget så fick till och med mitt första par jeans jag lyckades hitta och trycka mig i med våld. Kände mig så fin i jeansen och min fina marinblårandiga stickade tröja, bara för att bli djupt besviken. Det fanns ingen biljett till mig, så jag åkte hem själv igen. Efter det struntade jag i ens att försöka bry mig om mitt utseende och kläder.

Gymnasiet passerade i ett grått moln, mer sjuk än frisk och kämpade konstant för att inte hamna efter med alla studier. Under andra året på gymnasiet fick jag halsfluss på halsfluss, kroppen blev så utslagen att hela ansiktet svullnade upp fyllt med varfyllda blåsor i hela ansiktet. Inte för att jag var speciellt fåfäng men det var inte vackert, inte blev det bättre när jag blev ordinerad att gnugga av all hud i hela ansiktet för att kunna torka ut ansiktet och smörja med kortison krämer. Det inträffade mer än en gång det året minns jag. Fram till njurstensanfall är det nog en av de mest smärtsamma upplevelser jag haft.

Lyckades ta mig igenom gymnasiet med komplett betyg, var glad när det var dags att ta studenten. Äntligen en chans att få lägga allt bakom mig och gå vidare och kanske lära känna nya trevliga människor. Dock var mina matvanor så inskränkta vid den här tidpunkten och jag började faktiskt hata mat! Att prova ny mat var inte att ens tänka på..

Sökte till högskola på distans, kändes tryggt få sitta hemma och plugga och slippa alla nya  människor. Internet var nytt och jag kom in på informationsteknologiprogrammet, Blekingetekniska högskola. Det blev mer innetid, mer stilla sittande nu hade jag legitima skäl att inte ens behöva gå ut och ta mig till skolan längre.. Ser ni spiralen? Enda gången jag brände energi var när jag busade med min underbara lilla systerdotter Emma, som föddes våren jag tog studenten.

Via högskolan lärde jag känna lite vänner i Malmö och fick en av mina första bästa vänner i ”vuxen” ålder. Under 98-01 gick jag ner en del i vikt eftersom jag tvingades ut på äventyr en hel del av mina nya vänner. Jo, jag vägde mer än 115 kg vid den tidpunkten. 2001-2002 hade jag det roligaste arbete jag haft hittills tillsammans med helt underbara människor och jag kanske inte gick ner i vikt, men jag fick mer motion åtminstone.

2002 – 2005 något sådant spenderade jag merparten av tiden sjukskriven, fick massa mediciner, mina blodvärde var helt fel, massa utredningar pågick och provtagningar och läkarbesök i det oändliga. Till slut hade jag fått helt ny astma och allergi medicinering samt fått medicin för b12 brist och folsyra, proverna påvisade en genetisk brist. Tog lång tid innan kroppen var i balans med nya medicineringarna och när jag äntligen började få ordning på mitt liv igen och bli mer aktiv kom nästa bakslag 2008. Redan under 2007 började jag få ont i ryggen och sova dåligt, må illa etc men trodde det berodde på min övervikt..

7 augusti 2008 är dagen då allt i mitt liv förändrades, jag lades in för akut njurstensanfall och njurinfektion. Det såg verkligen inte bra ut för mig, det satt en 1 cm stor sten och blockerade totalt. Var väldigt, väldigt allvarligt sjuk och låg inlagd på sjukhuset fick genomgå akut operation för att lätta på trycket i njurarna och antibiotika en månad före de kunde ens fundera på att krossa stenen  som satt och blockerade. I september genomgick jag en ultraljudsbehandling för att krossa stenen och det var nästan snäppet värre än njurstensanfallet jag fick.

Var sjukskriven en lång tid och tog mig sakta men säkert tillbaka, baby steg. Minns fortfarande hur stolt jag var över mig själv dagen jag klarade gå ett varv på lindex och kappahl på familia i Hyllinge utan att helt tuppa av.. Och ännu lyckligare när jag kom i en jacka en storlek mindre än jag haft tidigare!

I slutet av våren 2009 började jag äntligen bli stark och må bättre, i maj 2009 flyttade det första vågen in i min lägenhet och det var väl där min första viktresa började med hjälp av bloggen. Sen att resan inte varit sprikrakt neråt gör mig inget, men neråt går det sakta men säkert i min takt.

Jag har äntligen börjat uppskatta mat igen, jag vågar prova nya saker, jag är fortfarande skeptisk och avskyr motion än. Men jag jobbar på det och tänker inte ge upp. Jag har ett mål och jag tänker nå det.

Tack till Victor och Jesper som inspirerade mig när jag såg mörker, tack till mina föräldrar och syskon som alltid funnits här för mig, tack till min fina sambo som alltid stöttar mig, tack till alla vänner som peppar och hejar på och bara finns här, tack till alla ni som läser och peppar ni med. Utan er hade jag nog aldrig orkat fortsätta kämpa på.   Och tack till Kalle som reder ut mina tankar när allt är svart.