Livstecken

Heeej. Jag lever, jo faktiskt! Det kändes inte så natten till igår dock..

Jag är förkyld än, lite små hostig, snuva osv och så fort jag skrattar går hostan igång. Jag var över trött, skulle gå och sova när maken kommentera mitt filmval. Jag höll på att dö av skratt och hosta, den dumma hostan fick min astma att triggas igång. Vanligtvis ligger min akut inhalator i handväskan för snabb åtkomst, men jag kunde inte hitta den där.

Hostan blev värre och värre, lyckades inte få in luft och kunde inte prata, ropa på hjälp. Rotade mig igenom alla logiska ställen att ha lagt den på, svårare och svårare att andas. Mest ett rosslande och väsande ljud samt paniken som steg när jag inte hitta medicinen.

Försökte med alla trick jag lärt mig under livets gång, lyckades komma in till maken utan att kunna prata. Som tur var är sovrumsdörren högljudd och jag lät värre än Darth Vader en dålig dag.

Han fortsatte letandet på mina givna platser och hittade snabbt inhalatorn åt mig och hjälpte mig ta medicinen. Fyra dosor för att få luft igen. Sjukt läskigt.

Maken ville köra till akuten, jag hatar sjukhus och ville försöka stanna hemma. Efter att ha stått en halv timme och bara njutit av att känna hur andetagen sakta började bli mer normala  (mr Vader nivå än), fick det bli betapred (kortison) dos och datorn för att lugna en trasig kropp.

Första dygnet efter nu har det gjort fysiskt ont i luftrör och lungor. Kan inte minnas när jag fått ett astma anfall på den här nivån sist, nog mer än tjugo år sen och tycker det ska bli det sista någonsin. På måndag ska jag försöka få recept på fler inhalator, jag brukade ha det förr när jag hade en bra husläkare. Så jag kan placera ut en vid dator, handväska och nattduksbord.

Tillsvidare är den jag har snudd på limmad på mig.

Åh just det, jag har färgat håret choklad brunt. Kändes som en bra höst hårfärg, passade på måndagen före min Stockholms resa. Ni får ursäkta den bleka uppsynen men nästan två veckors förkylning har satt sina spår.