Ett väldigt långt och öppet inlägg

Vilket jävla fiasko merparten av 2019 har varit, jag vet man ska inte blogga negativa saker men låt oss vara ärliga livet är inte bara en dans på rosor. Jag tror de flesta människor lever med ena foten fast surrad i en bergochdalbanevagn och andra stabilt på marken. Det kvittar hur stabilt du än står med foten på marken när den där vagnen drar dig med nedåt eller uppåt i bergochdalbanan och det enda man kan försöka göra är att inte tappa balansen helt och hållet. 

Jag har kämpat så hårt för att hålla någon form av balans under så lång tid att jag känner mig totalt utmattad. Det ligger ett konstant dåligt samvete och gnager inom mig över allt jag borde göra, hur jag borde vara, hur jag borde leva och alla vänner och familjemedlemmar jag borde ägna mer tid och kärlek på. 

Min hälsa är min svaghet, det är ingen nyhet för mig efter att ha levt med min kropp i drygt 40 år. Och tack och lov så har jag ett ganska starkt psyke och brukar klara av att hantera allt som universum slänger över mig, men just nu är jag skör. Och vet ni vad, för första gången någonsin(?) har jag låtit mig själv få vara det. Jag orkar helt enkelt inte låtsas att allt är bra eller lätt att hantera, för det är det verkligen inte. 

Jag tror inte att jag har gråtit så mycket under mina summerade levnadsår som jag gjort under det sista året som gått. Tårar av fysisk smärta, tårar av trötthet och frustration, tårar över maktlösheten jag känner inför allt som jag tvingas hantera, tårar av besvikelse när vänner sviker, tårar av sorg efter att ha förlorat personer i mitt liv som ”alltid funnits där”. Men även tårar av tacksamhet, för att att det faktiskt finns bra saker och personer i mitt liv.

Sist jag orkade blogga var fortfarande sommar och nu har merparten av vänner på facebook påbörjat nedräkningen till jul, det känns så tråkigt att jag förlorat så mycket tid till att inte må bra. De stunder då det funnits energi har jag inte tyckt det jag skrivit varit bra nog att publiceras. Högen av dåligt samvete och opublicerade inlägg för bloggen är S T O R. Och trots det här inlägget så tänker jag inte utge några löften om när nästa inlägg kommer, det får helt enkelt ta sin tid. 

Det känns så vemodigt att tänka tillbaka på sommarens som kändes allt för kort i år, motsägelsefullt då jag välkomnade hösten med armarna öppna men det var inte för jag inte uppskattade sommaren. Jag hade bara inte ork att genomföra alla planer som fanns för sommaren och semestern, inte ett enda dopp i havet i år blev det, inga resor och inte ens några längre utflykter blev det av. 

Energin fanns helt enkelt inte där, jag gick och väntade på remisssvar från sjukhuset för omstarten av min astma & allergi, jag hade börjat på nya medicineringen för att minska blödningarna vid mensen för att få upp mina järnvärden. Jag tog en paus från mina hormonmediciner, jag befann mig en bubbla av trötthet, orkeslöshet och konstant värk i magen. 

Och då menar jag inte värken jag får av de små cystorna vid ägglossning och mens utan en mer ihållande konstant värk som jag haft i många år och inte kunnat få bukt med. Hormontabletterna påverkar matsmältningen och magen ganska mycket så om jag tog ett uppehåll kunde jag se om den kostanta värken blev bättre. Det blev ingen skillnad, men jag fortsatte ha min någorlunda regelbundna mens så jag lät bli att börja ta dem igen eftersom hormonerna verkar ha hamnat i balans just nu. 

Jag har tagit hormonmediciner till och från sedan 2013, då jag fick diagnosen PCO-s officiellt. På den tiden hoppades jag fortfarande på att få skapa en egen liten familj, en del saker blir inte riktigt som man tänkt. Det var nog där någonstans som jag tappade bort mig i bloggandet, för jag började ”gömma” saker från mitt skrivande. Numera har jag accepterat hur livet ser ut på den punkten och jag är bortskämd med fem underbara syskonbarn som jag försöker skämma bort så gott jag kan. 

Så att ta bort hormonmedicinen hjälpte inte, jag tänkte kanske om jag tar itu med mitt liv igen blir saker bättre. Jag började med ”mjuk” yoga tyckte jag men jag har en över rörligt kropp och lyckades klämma en nerv i axeln som knockade ut mig i drygt 2 månader, jag har känningar än. Det är svårt för mig att skynda långsamt, för jag försöker hela tiden att vara duktig. Jag har svårt att släppa det, men mitt hem är kaos just nu och jag försöker att inte bli galen på det. Världen går inte under av disk på fel ställe eller ett köksbord som innehåller allt annat än en plats för oss att äta middag vid. 

Jag har inte börjat med yoga igen efter axeln, 3 läkarbesök på ett dygn, akuten, en vecka av ingen sömn, en kortisonspruta i axeln och jag tänker att jag behöver nog inte bli en smidig version av mig. En utan värk är nog första steget faktiskt..

Före axeln ens hade läkt klart blev det äntligen en tid till mig på astma & allergiavdelningen på Helsingborgs lasarett. Fick ett brev 1,5 vecka före tiden var inbokad, så det var både skönt och lite stressande kortare tid att ha ångest inför besöket. I papperna som följde med stod det att allergimediciner skulle sluta tas en vecka före besöket, astma medicinerna ett dygn före för att de skulle få en bättre bild av hur min astma och allergi såg/ser ut. Vilket jag förstår, men att försöka klara sig helt utan antihistaminer efter att ha tagit dem dagligen sedan nästan 40(?) år tillbaka är svårt. Veckan som gick var helvete som slutade i en anafylaktisk chock under pricktesterna, på mina armar..

På en mindre känslig person hade det säkert inte varit några större problem men jag var redan väsande i andningen efter lungfunktionsprover och inte blev det bättre när de första ämnena på armen kliade redan före huden prickats. Det tog inte många minuter före rummet var fullt av sköterskor och en läkare, medicin fixades fram och jag insisterade på att de skulle göra klart testen. 

Jag ville bara bli klar med skiten så jag kunde få slippa fortsätta en annan dag eller göra om det helt. Minnet är lite luddigt, jag mådde riktigt dåligt och min fokus var på att andas ut. Vilket inte är så lätt när halsen drar sig samman och hela kroppen kliar något fruktansvärt.

Men jag tog mig igenom det, fick mediciner, fick vila i väntrummet och sedan träffa en riktigt bra läkare. Efter besöket blev det fler blodprover tagna, jag tog några standard prover före på morgonen. Är så tacksam att jag inte behövde vara där själv. det går inte att beskriva hur man mår efter en riktig intensiv allergisk reaktion och reaktionen på medicinerna. Det var en lättnad när allt var över och jag kunde få åka hem.

Så själva skälet till omstarten av min allergiutredning varför att min husläkare oroade sig för mig. Att jag undvek för mycket saker och födoämnen, höja min livskvalitet med nya moderna mediciner. Och eftersom jag var hälsomässigt i botten efter min extrema järnbrist under årets början var jag tacksam för all hjälp att få bukt med mina kroniska nässelfebrar och hudutslag. Men den biten tog han inte hand om utan skrev en remiss till en hudspecialist, som jag ska se om drygt en månad. 

Däremot så justerades min medicin efter besöket på astma & allergiavdelningen, från från 1 antihistamin per dag till 3-4 per dag, en för mig ny medicin Montelukast mot astma & allergi. Och jag fick ÄNTLIGEN höra att jag verkligen ska ta mina kortisonkurer när kroppen stänger ner.. 

Alltså känslan av att få höra det av en specialist var en sådan otrolig lättnad, som jag kämpat för dessa förbannade kortisonpiller sedan min gamla husläkare slutat.. Läkare som fått mig att känna mig som en heroinmissbrukare när jag bönat och bett om mina piller för att ha en chans att läka kroppen.

Och han gav mig tillbaka mitt kortison nässpray, som dessutom är dubbelverkande och dubbelt så starkt som det jag fått utskrivet sista 4-5 åren. Alltså det finns inte ord för att beskriva hur skönt det är att kunna andas igen, att inte konstant vara nästäppt och ha huvudvärker /migräner för att du helt enkelt inte får den medicin du behöver. 

Den där biten med att kunna få äta mer födoämnen den gick dock lite i kras för mig för tre veckor sedan..Då hade jag en telefontid med min nya allergispecialist, så ett av proverna de hade tagit var för potatis och jag hade tydligen reagerat på potatis.

POTATISALLERGI?! Jag vet att jag inte klarar skala potatis om jag inte har handskar på mig men från att reagera på rå potatis till att ha en potatisallergi är ett rätt stort steg. jag blev så ställd över informationen att jag tänkte inte på att ställa följdfrågor som om det bara gäller rå potatis. Gäller det potatisstärkelse bara? Kokt potatis? Stekt? Rostad? Potatisfiber? Potatismjöl? All potatis? Jag har ingen aning så fråga inte mig och jag har ingen telefontid igen förrän efter nyår med läkaren. 

Men till dess tänker jag ge min mage en ärlig chans för jag är trött på kronisk värk och inflammation i kroppen (testerna visade på det), så om det innebär att vara helt utan potatis så tänker jag göra mig själv den tjänsten. Det är åtminstone en faktor som jag lätt kan påverka för att få bergochdalbanan att inte vara så motig..

Jag hoppas att besöket hos hudspecialisten nästa månad på Helsingborgslasarett blir sista pusselbiten som faller på plats för mig för att skapa en plattform där jag får lite mer livskvalitet. För jag behöver verkligen en paus från alla uppförsbackar i den här bergochdalbanan till liv jag lever. Det behöver inte vara en härlig nedförsbacke som väntar på mig, det är helt okej om det är så plant att vagnen knappt rör sig framåt på spåret bara det inte är uppför är jag tacksam.. 

Och tack till dig som tog dig hela vägen genom detta långa och röriga inlägg, jag behövde skriva av mig. Och förlåt för att jag varit en dålig vän, familjemedlem och bloggskribent men jag har behövt att sätta mig själv först ett tag.

Jag älskar er! ♥

8 thoughts on “Ett väldigt långt och öppet inlägg

  1. Så fint och ärligt skrivet! Vi är många som borde bli bättre på att inte försöka bita ihop och låtsas att allt är bra, att vara ärliga och säga att ”idag är det skit”. Skickar en styrkekram och ett tack för att du vill och orkar dela detta med oss!

  2. Åh Helen, vilket jävla skitår du verkar ha haft! Om jag kunde titta förbi och underlätta för dig med köksbordet eller disken på vift så skulle jag göra det, men förstår att det inte handlar om det. Oroa dig inte för bloggen, den finns kvar när du har mer ork och lust.

  3. Vilken kämpe du är. Så starkt av dig att öppna dig och berätta om allt.
    Jag har saknat ditt bloggande, men nu förstår jag.
    Hälsan är viktigast av allt, alltid. Ta hand om dig på bästa sätt.

Leave comment

Your email address will not be published. Required fields are marked with *.

Translate »