Även små steg är framsteg

Plato; “– Arbeta inte emot någon som ständigt gör framsteg, oavsett hur långsamt det än går”

Det var nästan en vecka sedan jag skrev, det har varit en psykiskt och fysiskt turbulent vecka. Jag trodde allt var på väg att bli bra, kände mig piggare än på flera år, magen började fungera smidigt utan att gnälla på mig.

Och så vaknade jag i torsdags med världens illamående och magknip, så där gastkramande så man känner blodet rusa från huvudet ner i tårna.  Lyckades andas mig igenom pärsen, men blev illa till mods och helt slut.

Det var exakt samma känsla jag upplevde den där dagen då jag vaknade upp med ett kalt badkars stycke i ansiktet och hade brutit revbenen på vänster sida. Samma känsla jag hade när jag gick ut i köket en morgon för fyra år sedan och vaknade upp med en förskräckt make vid min sida (och en illa bruten fot som krävde kirurgi).

Tyckte jag kände mig bättre på fredagen efter mycket vila. Tills jag somnade av trötthet och vaknade två timmar senare med samma magvärk igen som dagen före. Försökte ta djupa långa andetag och andas mig igenom anfallet, hjälpte inte. Kände hur jag försvann mer och mer så jag kröp ihop på badrumsgolvet och låg där länge. Till slut släppte det värsta och jag satte mig i duschen, växelvis varmt och kallt vatten för att vakna till ordentligt.

Så otroligt tacksam vi tagit bort badkaret! Tacksam över min sinnesnärvaro. Annars hade jag garanterat svimmat och skadat något annat.

Det börjar äntligen vända nu, inte haft några anfall, men det känns som insidan av min mage gått sig en boxningsmatch. Fortfarande inte säker på om det är en allergisk reaktion eller vad, svårt hitta mönster i saker som skett två gånger under 2010-2011 och två gånger nu. Mystiska saker, men cortison har hjälpt och mycket vila.

Så nu hoppas jag det bara blir bättre!! Och att magen aldrig gör så igen..