Apatisk

Hostan börjar ge med sig tack och lov, bara önskar jag kände mig mer vid liv. Lyssnar på Journey, Don’t stop belivin och känner tårarna i ögonen. Vill släppa taget och bara gråta, men det gör ju ingen nytta och jag vet inte ens varför jag känner mig så här.

Skrev en hel del här som jag raderade, ingen vill läsa om mina svarta håll jag trillar ner i. Kommer att komma ur det så fort jag får lite mer energi och fighting spirit tillbaka.

För din skull är jag stark

 
Följ gärna och dela bloggen: